Söndag morgon den 30 september. Äntligen lugnare väder.
Jag skriver detta på morgonen. Vi tar det lugnt nu några timmar och går sedan söderut mot ön Cabrera och i morgon vidare mot Ibiza eller någon av de mindre öarna strax norr om. Det betyder att vi blir borta från nätet ett par dagar.
Om turen vidare kan ni sedan läsa här.

Vackert väderfenomen. Åska i antågande.

Lördag den 29 september. Bussutflykt till Porto Christo.
Ytterligare en dag med kulingvindar men i dag beslutade vi oss för att lämna båten och ta bussen till Porto Christo. Först besökte vi drakgrottorna som väl är kända för de flesta Mallorcaresenärer. Det som dessa grottor så mycket vackrare än andra vi sett är beylsningen som man lagt ner stor möda på. Nere grottan såg vi några båtar som rodde och lyssnade på klassisk musik därtill. Det häftiga var att de verkligen satt där och spelade en kort konsert i stället för att ha förinspelad musik. Det blev en underbar upplevelse.
Efter grottorna traskade vi den korta sträckan ner till Porto Christo där vi syndade och åt en hamburgare, och tittade runt på staden som inte har så där särskilt mycket annat att uppvisa än läget uppe på klipporna vid havet. Här fanns också påfallande med charterresenärer än vi sett tidigare på ön.
På väg hem tog vi formel 1 turen med bussen. Det som förvånar är inte att chauffören körde så fort utan att tidtabellen faktiskt krävde detta. På vägen stannade vi i Calas des Mallorca som är det värsta turistghettot jag sett. Fullständigt utan charm.
På kvällen att vi i båten och beundrade ett åskväder som aldrig tycktes sluta.

Fredag den 28 september. Lugn dag ombord.
Lugn och lugn. Det blåste så mycket att det var svårt att lämna båten. Först sen eftermiddag kom vi i land en sväng och på kvällen var vi bjudna till Julie på Crepes. Våra franska grannar är helt underbara. Det anstränger sig verkligen för att förstå annat än franska. Orion kom över med dingen på eftermiddagen och läste högtidligt upp inbjudan på engelska från en lapp som han hade arbetat med. Babette kunde lite engelska och med vår minimala franska och ett lexikon gick det till och med bra att få ett recept på crepen. Jean-Noel är tidigare skeppare och kock som nu sadlat om till snickare för att få bli på land. Hans crepes är i världsklass. Fört görs smeten på morgonen och på kvällen steks pannkakan som sedan får svalna. Slutligen steks pannkakan igen med innehållet som i vårt fall först var med skinka och ost sedan med äpple. När vädret har stabiliserats om några dagar ser vi dem inte mer för då ska de vidare till Västindien med sin underbara Amel som är 35 år gammal och invändigt ser ut som ny. Skeppskatten ska också med.

Julie i förmiddagens kuling. Jean-Noel i köket.

Torsdag den 27 september. I dag åkte Hugo hem.
Efter en härligt lång sömn vaknade vi till en kall och regnig morgon. Lite som en sommardag hemma. Frukost fick bli nere i båten och vi tyckte väl att vädret var för Hugos skull så att han skulle vänja sig till Sverige. Efter lunch satte vi Hugo i dingen och åkte över till närmaste hotell dit en tansferbuss var bokad. Bussen kom i exakt rätt tid och Marie och jag tog dingen vidare till hörnet av viken där affären ligger så att vi slapp att släpa dricksvatten så långt. Nu väntar vi bara på nästa kuling som ska komma i kväll eller i natt.
Vi ska försöka få iväg lite text och bilder nu när vi är ensamma och har tid att sitta på ett fik en hel dag.
Bilder har börjat dyka upp längst ner. Vi hörs.

Onsdag den 26 september. På boj i Porto Colom.
Vid midnatt började det rycka rejält i tamparna och grannbåten började studsa med häcken in i betongbryggan. Han gick ut och tittade på det, stängde luckan och gick ner igen!! Eftersom hans båt studsade lite överallt drog vi elkabeln och gick ut några meter från kajen. Hur vi än förtöjde kom det mellan tre och sju rejäla ryck var tredje minut så att det blev i stort sett omöjligt att sova.
Så snart hamnen marineros var på plats bad vi om en boj i stället, fyllde vattentankarna och drog iväg från hamnen. Då hade flera av hybåtarna gått på rejält i kajkanten. På plats ute vid bojen var det betydligt lugnare och vi drog iland för att hyra bil. Efter bilhyrningen tog vi en kopp kaffe vid hamnen för att kolla våra datorer. Ni som läste kanske såg att det slutade mitt i en mening. Kulingen var nu uppe i full styrka och vår genua flaxade ut. Direkt kastade vi oss i dingen för att ta oss ut. Då hade det kommit lite skit i tändstiften och halvvägs ut dom motorn så vi drev snabbt ut i farleden och mot andra sidan. Två marineros i sin rib såg oss dock och bogserade oss till båten. Väl där hade vår vänlige fransman som nu är bojgranne redan fixat genuan.
Nu hade vi ingen dinge som funkade, Hugo med hyrbil stog i land och jag fick leta upp manualen till motorn i datorn. Det slutade med att Hugo själv åkte till Sineau och Porto Christo medan vi först fick ordning på motorn och sedan sov lite. På eftermiddagen satt vi och tiddade ut och då kom plötsligt en av lokala grannbåtarna farande utan besättning. Marie observerade detta och jag flög ner och anropade hamnen på VHF. Killan i rib'en kom farande i 30 knop och lyckades bromsa båten innan den for i klipporna på andra sidan. Deras motor var dock för svag för att dra så sedan kom man ut med den statliga hamnens båt och bogserade båten på plats. Det slutade lyckligtvis bra.
Strax innan Hugo kom tillbaka mojnade det (ner till 14 m/s) så det blev ganska lätt att hämta honom. På kvällen gjorde vi oss fina och åt på Sa Llotja. När vi dingade tillbaka mitt i natten var det fullständigt lugnt ute.

Tisdag den 25 september. Porto Colom. Seglad distans 23 nm. Totalt 301 nm.
Efter frukost var det dags att lämna denna underbara ö. Det blev platt läns norrut i den friska vinden. Vi tänkte först gå mot Andratx men i morgon väntas en kuling från SW och då är inte det någon särskilt skyddad hamn. Det är inte Porto Colom heller men det är snäppet bättre. Seglingen norrut blev den bästa hittills i höst. Bra vind, varmt, soligt och ett underbart blått vatten. Tre gånger blev vi överflugna på mycket låg höjd av militärplan. Vi lyssnade på VHF'en om de ville något men det var tyst så det var väl bara en kontroll av båtar.
Innan vi nådde Porto Colom ankrade vi upp i Cala sa Nau och badade. Alla båtar låg på ett behagligt avstånd tills det kom in en stor holländsk båt på trålarstorlek och svajade alldeles för nära både oss och grannbåten. Kaptenen sprang fram och tillbaka och kontrollerade båten inte gick på oss medan ägaren och hans fru blev serverades lunch av kökspersonalen och i övrigt stod i var sin ände av båten och pratade mobiltelefon.
På andra sidan calan träffade vi några enormt duktiga engelska klättrare. De klättrade uppe i grottornas tak och när krafterna tröt föll de ganska många meter ner i vattnet under dem.
Tillbaka i Porto Colom lade vi först till i den statliga hamnen. Där fick vi inte vara kvar eftersom kulingen gjorde att stora avstånd behövdes på flytbryggan. På väg ut igen fastnade vi med propellern i grannens mooringlina och det blev tvärnit. Vi kastade så i ankaret och jag fick dyka ner och rilägga oss. Det är så skitigt i hamnen här att jag inte kunde se proppen från strax under ytnivå. På två dyk var proppen fri och vi lade till vid marinans brygga i stället. Detta var dagens stora misstag men det visste vi inte då. Det började gunga lite av dyningarna eftersom viken är öppen åt syd så vi lade extra ryckdämpare på tilläggstampen.
I morgon ska vi hyra bil och åka till Porto Christo och lite andra ställen.

Måndag den 24 september. Cabrera.
Vi vaknade vi halv fem av att kulingen kommit över oss och Marie lade sig i sittbrunnen. Det var så varm vind att det kändes som varmluft som kom in genom luckorna. För säkerhets skull lade vi ytterligare en lina till bojen. Sen blev det ganska mycket hack i sovandet för det är svårt när det rycker i båten och viner i riggen. De två tyska båtarna som låg på samma boj studsade som gummibollar mot varandra och jag misstänker att de i sitt bakfulla tillstånd blev ganska oroliga. De separerade ganska tidigt i alla fall.
Efter lunch hade vinden lagt sig så mycket att det kändes tryggt att ta dingen i land. Vi traskade sedan runt viken och tog stigen mot fyren. Det blev en lång väg uppför och när vi väl nådde toppen upptäckte vi att fyren låg på nästa klippa så det var bara att traska ner till havsnivå igen och börja om vägen uppför. Väl framme vi fyren kunde vi konstatera att det var värt varenda meter. Medan vi var uppe vid fyren lade sig vågorna ganska mycket runt omkring oss.
På väg tillbaka tog vi oss ett dopp vid stranden och väl tillbaka i cantinan som tydligligen ägs av militären fick vi oss en välförtjänt öl.

Söndag den 23 september. Isla Cabrera. Seglad distans 21 nm. Totalt 278 nm.
Det blev avgång från Cala d'Or i smycket lätta vindar från sydvärst vilket betydde att vi ångade på mot Cabrera för motor. Senare gick vinden mot syd och ökade så att vi kunde segla. Först stannade vi till vid några mycket stora grottor. Andra båtar i vår närhet valde att åka in med dingen men vi tittade enbart från båten.
I Cabreras stora vik finns 50 bojar som kan använas av båtfolket. Man måste ansöka minst 48 timmar i förväg för att få lov att komma hit och man får inte stanna om man inte har bokat en boj. Eftersom man får stanna till kl 17.00 visade det sig att vår boj var upptagen så vi lånade en annan i stället. Lite längre bort låg två charterbåtar med ungdomar ankrade på samma boj. De spelade så hör mysig att det blev ansträngande att vara ombord. Jag fick agera moralpolis och dingade bort till ungdomarna som var mycket artiga och trevliga och skruvade ner direkt. Sen blev det en härlig kväll.

Morgonutsikt i Cala Gran. På boj i Cabrera. Utsikten från fortet ut över ankringsviken.

Fortet och bebyggelsen. Det är svårt att avgöra om fortet byggts på toppen eller om det karvats ut för det följer klippan perfekt.
Marie kommer uppför den inte allt för stora trappan i fortet. Strandbild.

Lördag de 22 september. Cala Gran i Cala dÓr. Seglad distans 3 nm. Totalt 257nm.
I dag ville vi iväg och se något nytt. Vi har bokat boj ute i nationalparken på Isla Cabrera i morgon och måndag. Nu ville vi ta en del av stäckan men de kvarvarande vågorna från gårdagen gjorde de flesta ankringsalternativen obrukbara so kvar blev bara Cala dÓr. Det fanns en del motorbåtar i viken när vi kom så vi dagankrade en bit ut och när sista turistbåten gått och alla småbåtar var borta ankrade vi om för natten så långt in vi kunde. Efterhand dog både vind och vågor ut och vi fick en behaglig kväll ensamma i en vik med fantastiska villor runt omkring.

Hugo på fördäck i Cala Gran. En av villorna. Glasbottenbåten kom av och till och förstörde idyllen. Denna körde på fast tabell men de flesta går bara in i en vik 10 sekunder och ur högtalaren strömmar det på tyska vad viken heter och så drar man igen. Nästan helt meningslöst.

Fredag den 21 september.
Det blåste inte så mycket i dag men vinden och framförallt vågorna kom från öst vilket gjorde det helt omöjligt att gå in i någon vik här på kusten. Claes och Anna stannade kvar på hotellet och Marie, Hugo och jag tog en lång promenad till andra sidan viken och ut till fyren för att sedan ta ett dopp på den sidan där det var lä.
På kvällen blev det avskedsmiddag för Claes och Anna ombord. Först dukade vi upp till lite mallorkinsk vinprovning och fransosen vid sidan om log med hela ansiktet mot oss. Det blev ett fint avslut på en härlig vecka tillsammans med Anna och Claes.

Gata i gamla stadsdelen. Marie på klippan. Fyren och i bakgrunden Claes och Annas hotell

Torsdag den 20 september. Seglade distans 5 nm. Totalt 254.
I dag seglade vi ner till Cala Mitjana.som är en tredelad vik där man kan hitta lä för alla vindar. Vi badade och traskade lite på stranden och uppe på klipporna.
På eftermiddagen lyckades vi få tillbaka vår plats vid den statliga och därmed lite billigare bryggan. Vi har några underbara franska båtgrannar här som inte kan många ord engelska men de anstränger sig verkligen, På kvällen blev det middag på HPC. Inte lika bra som Sa Llotja men helt ok.

Inseglingen till Cala Mitjana. Det totala lugnet inne i viken. Grabbarna stranden.

Onsdag den 19 september.
Utflykt på Mallorca.
Bergen var helt vita av snö. På ena sidan tjockt och på andra sidan bara lite puder. När solen gick upp smälte snön och en liten melodi uppstod för varje smältande snömolekyl.
Marie satt upp och jag frågade henne om hon hörde melodin från de smältande snömolekylerna. Hon fattade ingenting så jag fick fråga igen. Först då gick det upp för mig att det var väckningsmelodin från Maries telefon jag hörde. Vi skulle upp tidigt för Claes och Anna hade hyrt bil och vi skulle med och titta på ön. Först körde vi över slättlandet i syd där man passerar många små och gamla byar. Efter Inca började bergen och vi åkte upp till klostret i Lluc som ligger dryga 500 meter upp. Det lär vara en am Mallorcas stora turistattraktioner men jag fattar ärligt talat inte varför, Ok, kyrkan är fin och huset stort men vi har sett så oändligt mycket liknande hus. Kanske tycker alla andra det också för antalet cafeterior är högre än på någon annan liknande plats vi sett. Vi drog ganska snabbt och körde den fantastiska begsvägen ner mot Soller. I Fornalux stannade vi och åt lunch. Det var ett kärt återseende byn vi tyckte så mycket om när vi var här i våras.
Efter Fornalux blev det fika i Soller och så ett snabbt återseende med den vackra viken där vi hade några skräckdygn i våras. Så var det vidare söderut genon den vackra byn Deia mot Valdemossa där vi stannade någon timme för att få något att dricka. Väl ute på Palmaslätten blev det raka vägen tillbaka till Porto Colom för att lämna tillbaka bilen och sedan invänta Hugo som ankom lite senare med bussen från flygplatsen. Det blev en trevlig kväll tillsammans med glada vänner. Nu bor Hugo ombord.

Det enda roliga i Lluc, i stället för tuggummi spottade den ut en helande sten vad det nu har med ett katolskt kloster att göra.
På bergsvägen mellan Lluc och Soller. Gata i Fornalux.

Vackert sätt att stoppa lukten från gamla fimpar. Trappa och torg i Valdemossa. Vi sitter längst bort.

Tisdag den 18 september. Seglad distans 5 nm. Totalt 249 nm.
I dag drog vi söderut mot Cala son Nau. Ytterligare en dag med sol och bad. På kvällen lagade Claes mat ombord. Stort tack.

Cala son Nau. Lite grottor som används som bostad för några tusen år sedan. Claes och Annas hotell på klippan.

Måndag den 17 september.
I dag traskade vi runt hela viken till sandstranden på nordsidan. Här var så mycket spännande fisk att jag blev rätt irriterad över att jag inte fick med mig undervattenskameran. Det får bli nästa gång. Stranden var full av tyskar så trodde först att vi hamnat i en dinosauriepark.
På kvällen tog vi en stilla middag ombord. Claes tycker att gårdagen var en av hans bästa födelsedagar.

Båthus i gamla stadsdelen. Ett glatt badande gäng. Solnedgång från båten.

Söndag den 16 september. Seglad distans 11 nm. Totalt 244 nm.
Claes födelsedag.

Vid tiotiden kom Claes och Anna till båten och vi sjöng för Claes. Sedan drog vi norrut i den lätta brisen till Cala Magraner som är en helt oexploaterad vik. Där kastade vi ankaret och badade och solade. Fram på dagen fylldes viken upp med mindre, lokala båtar som njöt söndagen i en fin badvik. Har var det också många som tränade bergsklättring. Med Menorca i bakhuvudet tyckte vi att det var ganska grumligt i vattnet här och förhållandevis lite fisk. Kanske var det stormen för ett par dagar sedan som grumlat vattnet så mycket. Det gjorde nu inte så mycket för det var vackert och vattnet var varmt.
Fram mot eftermiddagen gick vi tillbaka till Porto Colom och lyckades få en plats i IB hamnen.
På kvällen kom Claes och Anna ombord och vi firade först födelsedagen med en flaska Bollinger ombord och sedan gick vi till Sa Lllotja där Claes bjöd oss på födelsedagsmiddag. . Dett är stadens finaste restaurang med helt fantastisk mat. Det var inte sådär utan gick upp på topp 10 på vår kräsna lista. Vinet som ingick till maten trodde vi skulle vara ett glas av tveksam karaktär men det visade sig vara en flaska vitt och en rött av mycket bra kvalitet. Detta tillsammans med mycket professionella kypare gjorde kvällen till en oförglömlig upplevelse. Stort tack Claes. Du får gärna fylla år i vår närhet igen.

Anna och Claes och vinet han fick i födelsedagspresent, Macia Batle. Claes njuter. På väg norrut i det fina vädret.

Ankrade i Cala Magraner. Skål på Sa Llotja. Utsikt från restaurangen. Vår båt är näst längst till höger.

Lördag den 15 september. Porto Colom. Seglad distans 45 nm. Totalt 233 nm.
Vi lämnade hamnen i Pollenca i en underbar soluppgång. När vi passerat Talluddens fyr fick vi en perfekt halvvind förbi hela Alcudiaviken. Underbar segling. Sedan vred vinden till en bidevind och ökade för att den sista timmen ligga på med 13 m/s rakt emot. Det blev ett långsamt stånkande i den krabba sjön eftersom dyning på ca en meter från ovädret i går fortfarande fanns kvar rakt bakifrån.
I IB hamnen var det fullt så vi fick bita i det sura äpplet och gå in till segelklubben i stället. Dessa är som regel dubbelt så dyra eller mer än dubbelt så dyra fast med lite sämre standard. När vi lade till stod Claes och Anna på kajen och tog emot oss. Det blev en landgångsöl och en massa snack. Sedan traskade vi upp till deras hotell för att hämta upp lite saker som de hade tagit med till oss. På kvällen satt vi sedan åter i b åten och åt en trevlig middag tillsammans.

Soluppgång i Pollencaviken. Lokal fiskeflagg. Kärt återseende

Fredag den 14 september.
I dag har vi putsat och polerat båten en stor del av dagen. På eftermiddagen tog vi en promenad till Cala Sant Vicenc. Det är en promenad på en liten stig över ett berg. Det tog oss en dryg timme att komma dit. Väl där såg vi att vågorna efter stormen definitivt finns kvar på öns nordsida. Det blev inget bad men väl en massa dramatiska bilder på havet som jag kommer att lägga in när vi får tid och nät igen. Nu har jag i alla fall lagt in en del bilder på början av denna resa. Alla bilderna går att klicka upp.
I morgon bitti seglar vi till Porto Colom för att träffa Claes och Anna

Cala Sant Vicenc. Stigen på den låglänta delen

Om vår segling från Barcelona till Pollenca kan Du läsa här.

Om vårens seglingar i Medelhavet kan Du läsa här